Pandemiskt liv
I nutida vardagslunk saknas en del rosa skimmer. Energibovarna är inte längre möjliga att mota i grind och mycket stjäl mer energi än vad som finns att spendera. Hela världen delar just nu grundläggande samma problem och tillsammans så befinner vi oss i en nationell världssorg . Det mörka är mörkare och regnet som sipprar längs med fönstret verkar vara tårar från himlen . Jag tror att moder jord sörjer människans oförmåga att förvalta jordens arv . Flummigt kanske men jag är rätt säker på att vi behövde Corona viruset i modern tid och i moderna I länder som en påminnelse . Om så mycket . Som att vi bla var tvungna att upphöra flygningar korsan och tvärsan bara för att ... och för att vi också måste lära oss att värna om varandra , respektera varandra o att kanske inte vara för överprivilegade ( i I länder ) . Ja vi kanske kommer ut ur detta tragiskt nog många människor mindre men kanske lite mänskligare . Även om jag själv är tveksam till människans intelligens . Så hemma är vi nu med våra tankar ekandes lika högt som ljudet från ett tåg som spårat ur. Medan tiden utanför fönstret plöjer sig fram och stjäl vårdefullt liv . Det gäller sannerligen att hålla psyket hårt i handen för att inte sköljas ner av tristess , oro och sorg . Jag känner själv att jag befinner mig i något sorts ingenmansland där mina väggar lindar in mig o vaggar mig till någon sorts flummig ro . Jag lullar runt här i min pyjamas ( glöm begreppet lounge wear här 🤣) , dagarna in och ut . Vissa dagar fastnar jag i min kontorsstol och har tom svårt att motivera mig ut i köket . Det är små tecken på att mitt mående behöver hjälp att lyftas. Jag behöver fokus , frisk luft, fylla vettiga funktioner samt få sociala utmaningar. Jag ber från botten av mitt hjärta att vi snart kommer att få tillbska våra vingar igen ❣️ .Jag är oerhört tacksam att jag inte är själv i det här . Att jag har min familj , mina vänner , mitt jobb & min vilja att finnas . Vi måste finnas ♥️