Om mindre än en timma. 7 år.
Om mindre än en timma har det gått hela 7 år. 7 år sedan du lämnade oss kvar här ensamma.
Då ditt förväntansfyllda liv släcktes, ditt leende dog bort och din själ tog farväl av en varm plats.
Jag tänker mycket på dig min kära pappa. Tänker mycket på vilken pappa du var & hur svårt det var
för mig att ta in. Din kärlek. Jag saknar ofta dina goda råd. Dina ord som för mig var verkliga och talade till mig med en sanning, omöjlig att ifrågasätta. Jag litade på dina ord. Alltid.
Jag tänker på hur min barndom formades till den bästa mina minnen av hattspelet, Tjolaholms slott & Skintebo de där första dagarna när allt doftade trä. Trevandes tillsammans under samma tak. Jag vet idag så mycket jag önskade jag förstod då. Jag vet idag att du precis som jag gjorde ditt bästa. För att skapa något fint tillsammans. Att vara du var inte lätt. Och inte heller att vara jag. I mitt huvud finns ett stort rum, fullt av det förstånd du lärde mig att ha. Det finns en hel garderob med den moral jag vet att du stod för. I mitt hjärta finns en värme och en humor, en del av den person som DU verkligen var. Och som jag kanske inte riktigt förstod. Dina 55 år i livet mot mina då 35 gav inte rättvist med tid för att lära. Inte tid nog att läka. Och gjorde det nog så svårt.
Att du gick bort. Utan att jag hann säga vad jag ville sagt. Att du lämnade oss i tankar om vad som kunde varit. Att livet abrupt tog slut och fick det möjliga att bli helt omöjligt. En läkare på jubileumskliniken sa. I samma rum där du låg med ditt vänliga ansikte och din stora famn. Död. Att just döden för oss människor är för stor för att ta in. För svår att förstå. Att lämna dig där, den dagen, var bland det värsta jag gjort.
Den 30 november för sju år sedan. Dog en stor del av mitt liv. Försvann en förebild och en hjälte. Försvann en älskad morfar. En älskad farfar. En kärleksfull far och en högt älskad make. En företagsledare. En kollega. En vän. En granne. En glad förbipasserande man i sina bästa år.
