Skål ta mej fan...
Kanske blir ett kontroversiellt inlägg det här. Eller lite bottenlöst när det kommer till egentlig fakta... Eller ett inlägg med för mkt känslor involverade...
Lite fakta finns ändå att tillgå.
- mellan 5 000 och 7 000 svenskar varje år dör på grund av sjukdomar eller skador som har samband med alkoholdrickande. Min biologiska far var en av dem. Utan att ha diagnosen alkholism så skrumpnade hans lever bort inte ens 60 år fyllda.
-10 % av kvinnorna och 18 % av männen i Sverige har en riskabel alkoholkonsumtion.Bland unga är siffrorna ännu högre, 25 % av kvinnorna och nästan 30 % av de unga männen har en riskabel alkoholkonsumtion
-Vägverket uppger att det dagligen görs 15 000–20 000 bilresor med förare som är så påverkade att de skulle dömas för rattfylleri om de upptäcktes. Av de förare som omkommer i trafiken har ca 30 % alkohol i kroppen. Vid singelolyckor ligger andelen på 50 %.
Så statistiken talar sitt tydliga språk. Men så vem är han/hon den där alkholisten ?
En grinig jäkel vars humör svänger värre än berg -o-dalbanan, en person som aldrig mår bra och ständigt kritiserar andra, avreagerar sig och intalar sig att felet är ngn annans ?Som känner sig bitter, frusterad , ständig sorg och förtvivlan ?
Känner han/hon bristande livsglädje, betalar hon /han ett för högt pris med sitt drickande & fastnar i en depression omöjlig att ta sig ur ? Finns det ens medicin att tillgå ?
Hur beroende kan man bli och hur snabbt går det ? Det kemiska beroendet är motorn i hela processen, förnekelsen är smörjoljan som får hjulen att obevekligt rulla mot stupet. Har viljan verkligen ett val eller är det kemiska beroendet gjort honom/henne maktlös inför sin drog ? Blir det en besatthet att dricka & behöver han /hon hela tiden ha mer för att få någon glädje av spriten ? Ångesten är outhärdlig. Och den enda boten att dricka mer....
Han/Hon känner sig sämre än andra, mindre värd, mindre duglig helt enkelt.. Han framställer sig som störst, bäst och vackrast, som självaste Tarzan. Detta lindrar för stunden men skapar problem i relationerna. Ingen orkar i längden med en jagfixerad och självförhärligande gaphals.
Mycket av ovan hade jag ingen aning om innan jag förälskade mig i en alkholist. Jag kan säga att inga av ovan egenskaper var dem jag verkligen fastnade för. Nej,jag blev kär i en ödmjuk, humoristisk man med ett hjärta av guld. Jag blev kär i en snygg man med en utstrålning som kunnat skymma solen. En man som såg mig med nya ögon och som visade sig älska mig mer än vad jag trodde var tekniskt möjligt. Tyvärr visste jag inte att hans kärlek till alkoholen var en sjukdom som driver till döden och lite till... Jag måste skriva detta nu i svart & vitt. Jag har varit mer medberoende av hans sjukdom än vad jag varit närvarande i mitt eget liv. Nu måste jag bryta trenden. Bli hel och frisk. Jag kan kanske tom hjälpa honom genom att jag lämnar.Mer än vad jag kunde genom att "finnas där" Hjälpa honom att orka hjälpa sig själv. Älska sig själv och hitta livet. Nyktert. Det var inte min uppgift och kommer aldrig att bli. Klyshigt och oerhört vanligt att kvinnan kastar sig hej vilt in i en mans liv "för att hjälpa och förändra". Nu måste jag lämna för att skapa den förändringen. På riktigt. Gör så ont. Gör så fruktansvärt ont att förstå att sjukdomen vann.