Hispokondri.
Ordet är såklart i sin rätta bemärkelse hypokondri, men då jag inte till 100% äger sjukdomen så har jag nog en lightversion av den. Jag har haft en fantastisk tur i mitt liv. Dvs varit nästintill ofarligt sjuk. Jodå, jag hade ett par små hjärnblödningar efter en hästolycka vid 19 års ålder, men var för ung och dum att känna någon rädsla. Har haft två ordentliga anfall av njursten, den sk manliga förlossningen. Jag har varit psykiskt instabil, haft panikångest och står på antidepressiv medicin förmodligen tills jag dör. Jag har en sköldkörtel som agerar tonårsrevolution och därmed äter jag även medicin för detta, också livet ut. Av ovan nämda sjukdomar var panikångesten värst. Jag trodde nämligen jag skulle dö, flera gånger om. Och tillkallade ambulans två gånger. Känslen i höger sida av kroppen föll bort och ja det var riktigt jäkla otäckt. För jag vill ju Leva så in i H-vete. Det gick att med kunskap, medicin och terapi bemästra. Och är nu över 10 år sedan jag upplevde kroppslig ångest. Men fasen vad jag är hispig. Och när jag som nu i ett par veckor, med flera andra , traskat runt med en obotlig trötthet, huvudvärk av och på..så kan jag aldrig sluta att googla sjuka sjukdomar. Och aldrig sluta tro att jag har allihopa. Jag kan liksom inte bara ha vanligt ont någonstans,utan måste alltid ha orsak och verkan. Och åtgärd. Däremot lyckas jag begränsa mina läkarbesök & jobbar bort hisperiet, med mer realistiska tankar. Dock kvarstår alltid tanken... " typiskt att jag nu säkert har cancer och så väljer jag inte att gå till läkaren". Suck.
Det sorgliga i min rädsla är ju det faktum att så många i min ålder drabbas. Det orättvisa slår obevekligen till mot dem som är mitt i livet. Som är mammor, pappor, äkta hälft till någon, någons bästa vän mm. Så att hitta en balansgång i det hispiga är en sorts respekt mot dem som drabbas. Men också en jäkla balansgång.
Håller just nu alla tummar, ber en hjärtans bön. Att någon som är mig kär skall klara sin kamp för livet.
