Rent ordbajseri från botten av mitt hjärta, med lite hjälp från min hjärna. Det är mitt gift, att låta fingrarna dansa längs med tangenterna. Tillsammans formar de meningar som hjälper mig i mitt liv. Ord får mina dagar att växa i lycka. Dem och mina två fina döttrar , sambo och tre bonusdöttrar. En 50 plussare med glimten i ögat och kärlek för så mycket.
Det finns två sidor av allt, två versioner av samma händelse och två sanningar. Känslomässigt har vi färdiga kit som innehåller respons på diverse händelser i livet. Som en skilsmässa. I grunden är vi ämnade att hålla ihop och vi har som oftast erlagt ett heligt löfte om att älska och vårda varandra tills döden skiljer oss åt. Tills den dagen vi dör händer de en del under resan som påverkar det där löftet avsevärt. Borde jag verkligen ha lovat den där gubbstrubben/tantan att leva ihop så länge? Som tills jag dör? Vi skall förverkliga oss själva, konservera oss mot åldrandet, utveckla och uppfostra vår nästa tids generation samtidigt som vi skall älska in i döden. Mäktigt och inte helt lätt. Våra morföräldrar och dess generation hade inte ngt att välja på och vi förutsatte att de gjorde just det , älskade tills döden kom. Kvinnans plats i samhället var aningen mindre och hon arbetade sällan. Var hon förpliktad för att samhället satt sin dom eller älskade hon verkligen din morfar eller farfar? Idag accepteras inte ett äktenskap som inte är lyckligt och vi skiljer oss ganska så lätt. Bland vi som verkligen kämpar och håller ihop är det inte helt ovanligt med otrohet och en hel del gruff. Vi lever under samma tak för våra barns skull och talar kanske inte längre samma språk. Vad är då rätt? Vem sätter gränser för hur man får känna och när man får ge upp? Vi kategoriserar och tänker inte på att vi just nu är i en fas som kan ersättas av en annan. Blixtfort! Jag tror på familjen och vill gärna ha den tryggheten. Däremot så önskar jag ingen annan att leva sitt liv som sig bör för att ngn annan säger att det är så. Lägret kan se annorlunda ut på olika platser...