Brunettbolla -is back.

 

Tänk att det kommer nya år hela tiden. Nya dagar &  nya händelser, och bakom dem en massa minnen. Om och om igen. Bestämde mig för länge sedan att aldrig avlägga ett nyårslöfte, utan istället lova mig själv, ständigt att ta vara på varje dag jag har i livet och göra det bästa av dem. Mina löften till mig själv sviker jag ofta och det har visat sig vara mycket lättare att lägga ett dygn av misslyckande bakom sig, än ett helt år. Mycket lättare att börja om med 24 nya timmar än 365 långa dagar. Den där tanken har medfört mindre dåligt samvete och ett lättsammare sätt att tackla mina misslyckade försök att börja träna, banta mm. Varje dag är faktiskt en gåva till dig. Från dig. Till dig. Klyshigt värre, men ack så sant. De dagar jag inte efterlever mina egna önskningar om att leva ett sunt och välmående liv, gräver jag numera ner i en grop. Långt ner. Jag väljer istället att lyfta de dagar då jag tagit en lång promenad, sett havet och ätit mkt grönt att få leva i rampljuset. Att vara stolt ger vilja och kan man dessutom konsten att berömma sig själv så växer man med uppgiften. 

 

 

Familjens urkraft växer hos mig, för varje dag jag lever. Påminnelsen om hur viktiga de som känner mig bäst och älskar mig mest är nyckeln till större lycka. För att älska fullt ut måste jag förstå och ha tålamod. Lära mig fullt ut om hur olika kan te sig i vardagen. I min alternativa livssituation, lever jag varannan vecka med tre små bonusbarn, min egen tonåring och en hund. Den andra veckan är vi bara man och kvinna. Jag har den lite sorgliga lyxen att fått två fäder i mitt liv som på så sätt gett mig fler syskon. Bröder och systrar. Jag har begravt två pappor som på olika sätt satt sin färg och prägel på mig. Jag har vuxit upp en blandad del med min mormor och till sist större delen av mitt liv med min mamma och fått alla de fantastiska egenskaper jag kunnat önska mig. En vacker kombo av kvinnliga generationers gener. Idag är jag så stolt över mig själv och så tacksam för alla inblandade. Jag har två snart vuxna döttrar som tar generna vidare in i framtiden och som gör mig så stolt och lycklig. Per sekund. Jag har en fantastisk relation med deras pappa. Och även den familjen är min , om än delad. 

Jag verkligen älskar er alla från botten av mitt hjärta. 

 

 

Ja vad vore jag utan er. Ni är luften under mina vingar. Ni är det där mullrandet från magens botten av de hjärtligaste skratten jag haft i mitt liv. Ni har gett mig utmaningar, ni har guidat och väglett, ni har fått mig att fundera och vettigt nog i vissa fall att välja bort. Ni har fått mig bättre och sämre på ett vackert sätt. Och jag ifrågasätter ständigt mina beslut, tack vare er. Ni har lärt mig vad vänskap är på riktigt. Jag har kämpat för var och en av er och tycker mig själv idag vara förtjänt av ni som finns där på riktigt. Jag har lärt mig att finnas där på riktigt inte går att beskriva i ord. Utan är en pakt där närvaro, empati, ärlighet och omtanke är de gyllene nycklarna för vår existens. Ni är många. Ni betyder ALLT och jag älskar er.  

 

 

 

I vuxenvärlden blir mycket nytt. Igen. Lite som att lära sig att gå ..när man var liten. Man reser sig och faller, men reser sig igen. Några av mina största lärdomar kom efter jag skiljt mig. Troligen för att jag då för första gången blev vuxen och var tvungen att förlita mig bara på mig själv. Och endast mig själv. Röv, vad tufft det var ibland och jäklar vad man fick gråta sig till sömns många gånger i den där första lägenheten som ibland var så tom att tom tystnad , fick ett ljud. Men, hallelujah , vad nyttigt det blev till sist. De där tårarna och ensamheten, gav tankar som sved, men som utvecklade en starkare vilja än nånsin. Att resa sig igen. Ta sina första steg, mot min egen lycka. Som jag så vackert skapat och äger idag. Kommer aldrig bli av med dipparna, kommer aldrig sluta famla i mörkret. Men det är tusen gånger lättare att hitta tillbaka till ljuset när man vågar vara sig. På riktigt.  Jag betyder allt och jag älskar mig själv.