Brunettbolla -is back.

Jag är ca 6 år när jag flyttar in i det lilla samhället Skintebo, utanför Göteborg. Det är så nybyggt att träflisorna från verandan fortfarande sticker ut med sin omålade nyfikenhet. Det luktar nytt.

Det är inrett á la 70 tal och på mina väggar klättrar dunderklumpen mot en brun bakgrund. Lägenheten min pappa köpte kostade då 19000 kr. Dvs en hel förmögenhet. Skintebo blev min trygghet, mina barfotagator, där Gerty min lågstadielärare bjöd hem oss alla till sig, där många av mina bästa vänner fanns och formades. Där vi lekte röda vita rosen i varje hörn och jag i snön skrev namnet på min första förälskelse. Som dessvärre idag är död i cancer. Livet började där i Skintebo. Jag rymde hemifrån, fick en flisa i foten, en spik i bröstkorgen och alla första skrapsår på knäna från så mycket lek och lycka. När jag är 10 flyttar vi nu med min bror upp till ett radhus. Mitt rum blir rosa, min sänggavel vit med guld. Där dansar jag in i tonåren. Sminkar mig till tonerna av Spandau Ballet, Commodores och Ratata. Kan texterna till alla mina favoritsånger genom ändlöst pausande av mina kassettband. Blir upprorisk, osäker och dramatisk. Kommer för sent hem på nätterna och förlorar min oskuld. Där börjar jag mitt skrivande. Mina dagböcker fylls av tusentals sidor av tankar, känslor, uppror, kärlek och ibland hat. 

År 2000 är jag tillbaka igen. I en ny formation som vuxen i en egen familj. I ett liknade radhus. Barndomsminnena jag har vill jag ge till mina barn. Tryggheten och kärleken som finns i det lilla tomtebo-området är mitt arv. Den lycka jag upplevt vill jag ge mina barn. Så nu får mina döttrar mina skogar, mitt hav, mina lekplatser, min skola, mormor och morfar nära och en helt ny grund att landa på. En lika fin som min egen. 

 

Jag skiljer mig inte i Skintebo, men resan mot slutet började där. Och ca 40 år gammal äger jag igen en lägenhet likt den med dunderklumpen på väggarna. Här är jag ensam, med barn varannan vecka. Här får jag lära känna mig själv igen. Får veta att tystnad har ett ljud. Här på mina 72 kvadratmeter utvecklar jag en styrka, hittar mina svagheter och bygger en ny plattform med samma barndoms skogar, doften från mitt älskade hav och igenkänningsfaktorerna från varje liten sten i mitt älskade Skintebo. 

 

Här träffar jag kärleken på nytt, får lära mig hur jag vill älska , hur jag vill bli älskad. Var mina prioriteringar i livet finns. Jag lär mig vara rädd om mig själv. Lär mig respektera andra, lär mig förstå hur min empatiska förmåga kan brinna utan att jag själv brinner upp. Min ensamtid i Skintebo har med urkraften från barndomens trygghet gett mig så mycket självinsikter och så mkt lärdom. På resan framåt. 

 

Nu har vi hyrt ett hus, jag och min kärlek, under ett år som om två månader är slut. Ett vuxet beslut om att testa våra familjer i ett samband. Som visade sig vara en vinst på Lotto. Nu vet vi. Att vi vill bo tillsammans. Hyrestiden för samtliga har ett bitterljuvt slut. Känns sorgligt att behöva dela på oss. MEN vetskapen om att det där huset VI vill köpa och bo i snart dyker upp gör att Skintebo kan få en sista chans. Så Skintebo. I'm coming home, en liten stund till.