Det är nu. Och inte sen.
Jag antar att det är vuxenskapet som just nu strålar igenom mitt huvud, delvis, men också att världen faktiskt just nu skriker efter uppmärksamhet. Mitt empatiska hjärta har förmodligen alltid funnits där, men kanske inte riktigt haft en fööör nära relation med hjärnan. Eller så har varken viljan eller orken funnits där i någon sorts egoistisk Ilandsverkstad. Men nu jävlar är supermus manteln på och jag känner mig rätt upprymd i mina insikter. Och taggad att göra det lilla jag kan. Det är så sjukt lätt att lägga svåra saker åt sidan. Ännu lättare att välja att tänka "vad spelar det för roll vad jag gör.. när alla andra ändå inte .. " osv.
Jag minns att även mina föräldrar försökte prata om "barnen i Afrika" vid matbordet. Främst när det trilskades ...om fiskgratäng eller liknande. Jag minns väl och tydligt hur både min farmor och min mormor försökte pränta in i min tonårsupproriska hjärna "att när vi var små fick vi minsann göra ditten och datten för att klara oss ". Och hur jag då tänkte att de förmodligen härstammade från stenåldern bägge två. Jahapp så nu är cirkeln sluten och här står jag i Ilandsvärlden och vill bara skrika rätt ut.
Jag vill säga att vi måste vara så SJUKT JÄVLA TACKSAMMA. Över att vi här i norra Europa lever som vi gör.
Att våra barn FÅR gå i skolan. ATT de flesta av oss är lottade med tak över huvudet, mat på bordet och en säng att sova i.
Vi vuxna som har ett intresse av världen. Som vill att vi överlever ngr tusen år till. VI MÅSTE UNDERVISA kommande generationer. I ENKLA saker. Som just TACKSAMHET. ÖDMJUKHET. RESPEKT. FÖRSTÅELSE.
Jag lever i en småbarnsfamilj , varannan vecka. OCH älskar dessa små liv som blivit en bonus i mitt liv. Får arbeta stenhårt med att inte dela ut för mkt svidande kritik gällande det egoistiska curlingsamhälle som våra barn idag lever i. DENNA FAMILJEN är inte unik. Många barn i Sverige har ALLT och FÖR MYCKET DÄR TILL.
Ipads, telefoner, beroende av sociala medier. Materialistisk hysteri kring mer, mer och mer. Det är en sorglig utveckling som skulle fått både mormor och farmor att vända sig i graven.
Jag blir verkligen ledsen. Genuint ledsen, när vi i detta stora fantastiska land gnäller över småspik. Ännu mer ledsen när vi tror att vi förtjänar privilegier som vi en gång lovat FN att aldrig strida emot. DVS mänskliga rättigheter. Mår illa över mord på uteliggare. Mår illa över ökad rasism.
Ja vi må ha haft en allldeles för neutral, jantefjantig och jäkligt "mesig socialdemokratisk" politik i det här landet. Länge.
Men hur jävla svårt kan det vara att skilja på rätt och fel. På ont och gott ? .
Det är nu och inte sen .
