att vara vacker …
På riktigt. Varför är det så svårt med acceptans. Självkärlek per cm ? Att sluta vilja , & önska att bli bättre. Att intala sig själv till 100% att varje frisk del av kroppen är värd att vårda och älska. Leva med i ngn sorts frid med sig själv och främst acceptans. Är en jäkel på att lura mig själv och ständigt föra mig själv bakom ljuset i total förvirring kring vem jag vill vara. I januari bestämde jag mig på allvar att ta itu med inte alltför smickrande kropp med för många runda kilon… Med mycket bestämt sinne lyckades jag trolla bort 7 kilo. Hårt arbete och en envishet. Första veckan i januari påminde om en depression. Som att kroppen ville bestraffa mig för att jag valt ett liv utan smågodis och glass. Nåväl. Spolade ner den deppigheten i toa och fortsatte målmedvetet min kamp som gett resultat. Jahapp så nu står jag framför spegeln 7 kilo mindre och känner vadå ? LYCKA ? Jodå är jättestolt över mina framgångar, men är jag nöjd ? Nope. Så hur smal skall jag bli, för att bli lycklig tänker jag. Russin style i min ålder är inte smickrande. Jag är älskad per mm. Jag har två barn som är stolta över mig. Som aldrig en enda gång i livet skämts över sin mamma. Jag har haft både Julias o Tildas kompisar hängande hemma då de enligt barnen tycker det är mysigt här hemma. En mamma som är stolt öve mig.Jag har en pojkvän och snart sambo som verkligen är tokattraherad av hela mig, varje liten skavank. Detta ett faktum även i december då jag påminde om en Alladinask.. ( alltså jag åt även rom russin skiten :) )
Så i mitt dagliga självaccepterande arbete måste jag fort slänga ut de där ”selfiesen” som skriker snälla gilla mig…. Sorgligt. För mig. Jag känner mig absolut vacker ibland..men blir faen aldrig helt nöjd… WTF!
