Fina du. Lev ♥!
Ditt ansikte är för ungt för att bära så ledsna ögon. Din kropp för ung för att kämpa med en trasig lever.
Du är för vacker och har för lång tid kvar här på jorden. Du är för fin för att bära ärr efter skärsår på en kniv.
Din närvaro behövs någon annanstans än i parken på en bänk. Du fångade mitt hjärta och kan fånga flers.
Du behöver inga droger för att komma någon nära. Ingen alkohol för att fånga din dag.
Du fångade min uppmärksamhet redan med ditt rop på hjälp. Många år sedan nu i ett sms.
Du vill leva. Jag vet det. Din rädsla inför så mycket säger det. Att du inte vill dö.
Det går så fort som du nu vet. Droger arbetar så. Obarmhärtigt. Nu vet du det mer än nånsin. När din vän dog.
Fina du. Lev. Jag vet att jag inte kan göra det åt dig. Fina du. Jag är din vän, men arbetet måste du göra själv.
Nu när du är på rätt plats med rätt vård, fånga den tiden och låt dig läkas.
Jag blir varm i hjärtat när du ringer mig. Jag blir stolt över din sanning och över ditt val att berätta den för mig.
Om jag vetat det du berättade idag. Önskade jag att du ringt innan. Även om jag inte kunde göra skillnad.
Du är en ung vacker, stark tjej. Som kan välja att leva ditt liv precis som du vill. Bara du vill.
Som redan efter 22 korta år upplevt så mycket som vi andra knappt kan förstå. Dina vänner är inte dem på torget. De är dina värsta fiender. Om de som är så mkt äldre än dig med så mycket erfarenhet av missbruk, varit din vän...Skulle de skrämt iväg dig för länge sen. Allt annat är mord. Du är fort ett barn.
Dina berättelser idag och vem du är skriver jag inte här. Däremot skräller det i mitt hjärta och i min själ när jag förstår hur insidan av det vi på utsidan av ett behandlingshem är den vård vi skattar för. Den borde vi skratta åt.
Fina vackra unga flicka, lev. För att du kan.
