Acceptans 2.0
I väntan på. Allt.
Med förväntan. Om för mycket.
I längtan efter. Något nytt.
I saknad efter. Något gammalt.
Jag är rätt säker på att vi alla genom livets gång, möter frågetecken större än oss själva. Att vi alla måste landa och ta en ordentlig funderare på vad som är vad. Och hur saker och ting skall bli eller hur de är. Jag hatar när det inte finns en tydlig plan eller ett mål att följa. Jag ogillar starkt att inte ha kontroll och att vänta på något bättre är troligen min sämsta gren.
För dig som läst tidigare inlägg, så är jag här nu och hårdtränar på att "gilla"läget. Jag har ju precis som så många andra mitt kontor hemma, jag har precis som för många andra en arbetsmiljö som är aningen oinspirerande och som kräver en hel del ork för att rodda. Jag har precis som många andra mycket mindre och göra i och med pandemin och jag har såklart precis som många andra oförmågan att uppskatta det jag har.
Idag pratade jag en kort stund med min vän Annika. Och hennes ord blev till magi. Mitt i vardagssunket, mitt i alla krämpor pga klimakteriet och mitt i alla andra livskrisande frågetecken som svamlar runt gav mig Annika kraft att göra en omstart. Acceptans. Inte bara hundratals jäkla måsten och förändringar som jag ändå inte mäktar med just nu. Utan acceptans. För att det är som det är. För att det blir som det blir. När det blir. Och om.
Skall reboosta min hjärna , be den snällt att förstå att läget är som det är. Vila i nuet och sluta stressa fram ngt jag inte kan påverka.
Acceptans 2.0 med en gnutta förändring.
