Hon hette Alice
Jag minns hennes varma famn och hennes förvirring. Minns hur hon kramade mig hårt när jag la mig vid hennes sida. En förvirrad kärlek mellan ung och gammal. Hennes fingrar var vita och krökta, naglarna fyllda av smuts. Det gråa håret saknade nu sin glans och lockarna hade för länge sedan fallit. Hon bodde på våning tre. Hennes ord så osammanhängande och förmågan att komma ihåg sedan länge borta. Hon hette Alice.
Jag var bara 19 år den sommaren jag fick arbete som vårdbiträde på ett sjukhem. Korridoren på våning tre delades av fyrasalar fyllda med män och kvinnor vars historia snart skulle nå ett slut. Jag mötte döden där för första gången på nära håll. Bäddade fint runt de dödas kroppar, la deras händer i kors & pyntade med vackra blommor. Döden , ganska fridfylld ändå.
Jag blev mänsklig den där sommaren. Jag såg ensamhet, ilska, förvirring, skratt och gråt. Döden, livet och det oförståeliga i bägge. Jag förundrades över hur många som aldrig fick besök och hur demensen kan göra människan till oigenkännliga.
Jag minns Alice och kramarna. Jag gjorde det till mitt uppdrag att minska hennes ensamhet. Jag blev hennes barn, hennes barnbarn, hennes mor och hennes bror. Jag la mig vid hennes sida och hon strök mitt hår.
Jag var bara 19 år. Min okunskap visste inga gränser, även om jag förmodligen gjorde mitt absolut bästa. Vi var ofta alldeles för få personal och hade för många patienter. Med alldeles för lite tid. Jag räckte inte till och det gjorde förmodligen ingen. Då ett självklart uppdrag för mig ändå att krama och pyssla om äldre. Men idag undrar jag verkligen hur vi var så många som arbetade i min ålder och utan erfarenhet från vården. Varför är de inte viktiga ? Våra äldre ? Varför hälsar ingen på dem ? Varför anställer vi folk utan kunskap om vård ? Varför är yrket så dåligt betalt ?
Jag tänker på Alice. Och på alla de gamla som nu måste avsluta sina dagar på ett vårdhem. Sverige måste kunna göra bättre.
