Brunettbolla -is back.

Blir arg när alla årsdagar dyker upp på året. Dagar som påminner om människor som inte finns mer. Visst har de son betydelse och väcker tankar samt minnen . Men jag själv vill helst bara bli påmind när jag själv väljer. Jag tänker på och saknar min pappa Janne ofta. Han var min mentor och en ryggrad som lärde mig mkt om livets ibland allvarliga gång. Att 6 år passerat sedan hans bortgång är mkt svårt att förstå. Jag fattar knappt att han inte finns mer. Det gör att man orkar. Så när dagar som dessa (30 nov) dyker upp blir det alltför smärtsamt. Tänker på det där samtalet. Mitt i natten. Ringsignalen och bilresan till Sahlgrenska . Min lillebrors förtvivlade skrik och min mammas smärtfyllda kropp. Men mest minns jag min pappa. Död. Utan pillimarisk blick, mullrande skratt och utan liv. Död! Vilket jävla tillstånd!