Rent ordbajseri från botten av mitt hjärta, med lite hjälp från min hjärna. Det är mitt gift, att låta fingrarna dansa längs med tangenterna. Tillsammans formar de meningar som hjälper mig i mitt liv. Ord får mina dagar att växa i lycka. Dem och mina två fina döttrar , sambo och tre bonusdöttrar. En 50 plussare med glimten i ögat och kärlek för så mycket.
Kärlek suger! Smärtar så olidligt och är så obotligt i stunden. Att känna något för någon är lika stort som det kan vara litet. Ibland kräver känslan allt och ibland inget. Helt oförståeligt och omöjligt att analysera. Att älska ngn är ett heltidsjobb och borde kräva både utvecklingssamtal och löneförhöjning. Att skilja sig gör så jäkla ont. Det är så obegripligt och så fruktansvärt jäkla uttömmande att hjärtat nästan känns skrumpet på insidan. Jag känner mig som en liten blöt fläck och som en liten fis i rymden. Min resa genom livet har verkligen krävt sina offer, den har givit svagheter och krävt min styrka i gengäld. Den har visat mig botten och hjälpt mig på fötter när jag knappt kunnat stå. Detta är det värsta dock. Det skakar så ordentligt runtom mig och mina tårar är snart slut. Jag är ena sekunden så införstådd med allt det praktiska och så oerhört medveten om min framtid, för att i nästa bli slängd rätt ut över ett stup. De som finns runt om mig, de fina som verkligen ger och ger och ger. De som kramar, ömmar och som visar sin respekt och all sin kärlek. De vill jag tacka nu. De ger mig så mkt stöd och kärlek och jag är så tacksam. Jag är en givare. Jag kan ge tills jag inget har kvar. I mitt innersta och obotligt dumma jag finns en person som tror sig få allt det där tillbaka.